Den värsta, mest frustrerande väntan någonsin. Mamma ringer med jämna mellanrum och uppdaterar mig på läget. För varje samtal hör jag hur hon gråter allt kraftigare. Eller snarare försöker hålla tillbaka. Fan. Jag är så äckligt jävla trött, det svider något brutalt bakom ögonen. Kan ändå inte sova. Hur skulle jag kunna? Orkar dessutom inte bädda. Trampar runt. Så fruktansvärt rastlös. Förstår inte hur jag ska palla att gå till jobbet i morgon. Pratade med Miriam i telefon förut och kunde inte förmå mig att prata om situationen överhuvudtaget, det knöt sig i magen och halsen och bröstet och allt som lyckades pressa sig ut var babbel om curb your enthusiasm istället och det var skönt men samtidigt så jävla jävla fel.
[...]
Jag har bäddat nu. Upptäckte att jag har råkat färga mina vita lakan rosa i tvättmaskinen idag. Fint. Nu syns åtminstone de sporadiskt utspridda mensfläckarna mindre tydligt. Ska försöka ge sömnen ett nytt försök. Önska mig lycka till, jag kan behöva det. Hej.
[...]
Fast det gjorde jag inte. Fastnade på internet istället (surprise, surprise). Mama C har inte hört av sig på flera timmar nu. Det gör mig orolig. Ska försöka få tag på henne innan jag lägger mig.
Säng. Nu. På riktigt den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar