...

Mamma ringde 05:39.

Hon är borta nu.

sömnlös osv.

Den värsta, mest frustrerande väntan någonsin. Mamma ringer med jämna mellanrum och uppdaterar mig på läget. För varje samtal hör jag hur hon gråter allt kraftigare. Eller snarare försöker hålla tillbaka. Fan. Jag är så äckligt jävla trött, det svider något brutalt bakom ögonen. Kan ändå inte sova. Hur skulle jag kunna? Orkar dessutom inte bädda. Trampar runt. Så fruktansvärt rastlös. Förstår inte hur jag ska palla att gå till jobbet i morgon. Pratade med Miriam i telefon förut och kunde inte förmå mig att prata om situationen överhuvudtaget, det knöt sig i magen och halsen och bröstet och allt som lyckades pressa sig ut var babbel om curb your enthusiasm istället och det var skönt men samtidigt så jävla jävla fel.

[...]

Jag har bäddat nu. Upptäckte att jag har råkat färga mina vita lakan rosa i tvättmaskinen idag. Fint. Nu syns åtminstone de sporadiskt utspridda mensfläckarna mindre tydligt. Ska försöka ge sömnen ett nytt försök. Önska mig lycka till, jag kan behöva det. Hej.

[...]

Fast det gjorde jag inte. Fastnade på internet istället (surprise, surprise). Mama C har inte hört av sig på flera timmar nu. Det gör mig orolig. Ska försöka få tag på henne innan jag lägger mig.

Säng. Nu. På riktigt den här gången.

andningsuppehåll

Pratade nyss i telefon med mor min.

Det handlar enbart om timmar nu.

Min spontana reaktion är att jag vill slänga mig upp på den gnisslande blå på spår nu genast. Ta mig dit. Fort som fan. Nu. Tre hållplatser bort tack. Hålla modern min i handen. Jag vet att hon vill. Jag vet att jag vill. Tyvärr fungerar det inte så i realiteten. Är övertygad om att varken moster eller morbror skulle känna sig bekväma med mig som en del av situationen, och jag vill inte tränga mig på. Har känt mig som en inkräktare förr, ett stöd för modern min men en böld för övriga. Nej inte för morfar kanske. Stellan är en man som avskyr ensamhet.

Solveig har nio barnbarn. Och jo, jag är fullt medveten om att jag är den av oss som varit mest närvarande under mormors sjukdomsförlopp, trots detta känner jag mig ändå otillräcklig. Otillräcklig som in i helvete. Varvat med en känsla av överflödighet. Det är ett komplext känslospektra jag inte tycker om. Flest timmar, dagar, veckor osv, på sjukhuset har jag spenderat av alla kusinerna mina. Trots detta hade jag kunnat mer (man kan alltid) men jag tvivlar starkt på att det hade givit mormor någon ytterligare glädje? Jag har varit där. Mycket. Och hon vet vart jag står. Vet var jag har stått. Har sett henne betydligt sämre än någon av de andra åttio/nittiotalisterna. Levt närmare inpå. Tagit hand om. Klappat, torkat dregel, hanterat epilepsianfall, hjälpt till akuten, fuktat läppar, lyssnat på, tolkat, stått upp för inför morfar när hon själv inte har förmått uttrycka sin ståndpunkt. Sin upplevelse. Är även den av oss nio som träffade henne senast. Men det vet ni. Igår kväll. Jag visste redan då att det inte var långt kvar. Det kändes in till benet. Var gång hon var på väg bort från vaket medvetande fann jag mig själv stående med en skräckslagen känsla i bröstet. Den överhängande rädslan att den eviga sömnen skulle ta henne. Hon hade redan då slutat att stänga ögonen vid sömn. Istället försvann de uppåt och ögonen lämnades helt till det vita att härja fritt. Ta över. Ögonvitan är dock aldrig fullständigt vit efter ett helt liv av seende. Och definitivt inte efter flertalet gråstarr-operationer. (Trots detta har mormor ovanligt klara ögon, jag har alltid fascinerats av det. När jag var liten önskade jag mig hennes, mest på grund av färgen. Som hasselnöt blandat med ekorre, men det är inte tid för mig att bli cheesy, kanske är jag redan? Förmodligen. Jag orkar inte bry mig.) Men igår. Andningsuppehållen blev längre och mer frekventa. Jag är glad att hon inte försvann där och då. Hade inte stått ut med tanken på att hennes kropp skulle ge upp under min smekning. Veta att jag var den sista som rörde hennes oförargligt tunna, lena skrynkelhud. (Som till större delen är fullständigt blålila nuförtiden. Armarna nästan svarta. Blåmärkesfyllda vill jag kalla dem, men det känns snarare som det är ett gigantiskt ett som bestämt sig för att kräva ny mark.) Den sista att känna hennes närvaro. Den sista hon uppfattade. Jag vet. Mor min känner precis tvärtom, och jag hade förmodligen känt likadant om det vore henne det handlade om. Nu är det inte det (tack gud för det, för jag vet ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till utan min mor). Och uppgiften tillhör inte mig. Ansvaret är inte mitt. Ingen av oss hade velat ha det på det viset. Allra minst jag. Det är morfar som bör stryka hennes kind. Hennes arm. Hennes panna. Inte jag. Absolut inte jag. Det gör ont i mig nu.

Och fan nu grinar jag igen.

Jag vet vad ni tänker. Det är varken socialt accepterat eller etiskt riktigt att spotta ur mig detta här och nu men jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag annars ska ta mig till. Vart jag annars ska få utlopp. Går runt och trampar på mitt smuliga golv här hemma och kan inte företa mig någonting alls. Tuggar läppglans (hej svullna läppar). För svar nej, jag vill inte ringa, inte prata och inte gråta. Jag vill inte sova och inte bada och inte äta och absolut inte städa. (Och med tanke på att detta trots allt officiellt är min offentliga dagbok känns det helt okej. En privat outlet gällande alla sammanhang, oavsett om det handlar om nörderier eller känsliga förehavanden.)

Det här blev långt. Du har förmodligen inte orkat läsa ända ner hit men det gör inget. Det var i första hand till för mig. Nu ska jag sluta. Skicka ett sms till min mor. Sortera tvätt och rensa huvudet. Hejdå.

räkenskaper

Ekonomiassistent Sara till er tjänst. Nästan? Nåja, betalar åtminstone morfars räkningar varje månad. Har gjort det ett tag nu. Sen mormor blev för sjuk för att kunna sköta det med andra ord. Hur många månader det har gått? Jag vet inte. Men det känns fint att kunna vara till nytta. Och det var skönt att ha någonting redigt att syssla med på sjukhuset idag för en gångs skull. Sudoku och smörgåsar och tystnad och te i plastglas i all ära men det är något speciellt med sifferstämplar. De känns trevliga att väga i handen. Och dunket när de slår ned i bordsskivan är stabilt. Jag tycker om siffror och stämplar och tabeller, det är inte för intet jag absolut ville bli ekonom som fjortonåring. (Att jag sedan ångrade mig någonstans på vägen är en helt annan historia.) Men ja. Tillbaka till ämnet. Tillbaka till Sahlgrenska.

För ja. Ingen mat på sex dagar nu. Och knappt något vatten heller. Vi fuktar läpparna hennes med små svampar och smörjer dessa samt tungan med olja. Det hjälper inte. Hon är inte längre kontaktbar. Ligger mest och skakar. Och ögonen är tomma.

Kommer inte ha möjlighet att gå dit i morgon och det känns inte alls okej.

[...]

Hej tryckt stämning.

Hej över till annat ämne.

Ehm. Kan till exempel berätta att jag är en av de sju Featured Members på XMV för tillfället? Med all rätt, I'm just sayin'. Har gått igenom varenda jävla forumtråd som postats där under mina senaste två inaktiva veckor. Läst varenda informationtext om varenda trist b-skådis som haft någon fånig liten biroll i typ två/tre avsnitt. Tittat på varenda forumpostad youtubevideo. Läst varenda kopierad tidningsartikel. Tittat på alla tillhörande bilder. Men misströsta inte, även jag har mina gränser. Tack gud för det. Ramlade in i en lång informationstext om den båt Reneé O'Connors nya film spelas in på. Wtf? En båt? Xenites behave känner jag. Jag förstår inte upphetsningen. En båt. Tänker att insikten kommer att sjunka in i mig och förståelsen börja knoppa om jag bara upprepar det för mig själv tillräckligt många gånger. Men alltså nej! En båt? Frågetecknen stänger mig ute lika starkt som första gången jag muttrade det. Aight. Det är med all säkerhet fler än jag som står med undrande blickar inför fascination av S.S. Ann Arbor #1. Själv sa jag "palla" och klickade mig vidare till nästa sida. Har skrivit fler forumkommentarer än på länge och känner mig ganska tacksam över XMV's existens i dagsläget om jag ska vara helt ärlig. Det är så himla extremt jävla skönt att bara sjunka in i nörderi och stanna där i några timmar. Helst många. Tänkte egentligen påbörja en massiv utläggning om nörderiets sötma här men vi spar det va, det skulle generera på tok för mycket text och jag är ganska trött. Klockan är tjugo i nio och jag planerar att krypa till sängs inom kort. Det är party all night long här förstår ni! Å andra sidan sov jag enbart fyra timmar natten som var så jag antar att det är välbehövligt.

Hej sömn kom och ta mig?

Söndag.

Jag är trött i både kropp och sinne och orkar inte riktigt ta mig för någonting alls. Har exakt 112 olästa mejl i inkorgen på min hotmail + 1 på xmv. 113 olästa mejl totalt. Jag orkar inte. Vem orkar? 113? Det är inte okej.

Satt annars tre timmar hos mormor idag.

Jag & morfar & tystnaden, mest.

Sporadiska tunga andetag från sängen.

Hon har inte ätit på tre dagar nu.

Dricker knappt något vatten heller.

Och dropp kan hon inte få, alls.

Det här håller inte.

Jag är rädd.

Skulle kunna fortsätta här, men jag har hört att man inte ska lämna ut sig själv allt för mycket i etern? Det lär i och för sig inte vara fler än max fyra personer som läser den här bloggen, men ändå.

Så ja. Jag skulle kunna.

Men jag ska inte.

Hejdå.