Pratade nyss i telefon med mor min. Det handlar enbart om timmar nu.
Min spontana reaktion är att jag vill slänga mig upp på den gnisslande blå på spår nu genast. Ta mig dit. Fort som fan. Nu. Tre hållplatser bort tack. Hålla modern min i handen. Jag vet att hon vill. Jag vet att jag vill. Tyvärr fungerar det inte så i realiteten. Är övertygad om att varken moster eller morbror skulle känna sig bekväma med mig som en del av situationen, och jag vill inte tränga mig på. Har känt mig som en inkräktare förr, ett stöd för modern min men en böld för övriga. Nej inte för morfar kanske. Stellan är en man som avskyr ensamhet.
Solveig har nio barnbarn. Och jo, jag är fullt medveten om att jag är den av oss som varit mest närvarande under mormors sjukdomsförlopp, trots detta känner jag mig ändå otillräcklig. Otillräcklig som in i helvete. Varvat med en känsla av överflödighet. Det är ett komplext känslospektra jag inte tycker om. Flest timmar, dagar, veckor osv, på sjukhuset har jag spenderat av alla kusinerna mina. Trots detta hade jag kunnat mer (man kan alltid) men jag tvivlar starkt på att det hade givit mormor någon ytterligare glädje? Jag har varit där. Mycket. Och hon vet vart jag står. Vet var jag har stått. Har sett henne betydligt sämre än någon av de andra åttio/nittiotalisterna. Levt närmare inpå. Tagit hand om. Klappat, torkat dregel, hanterat epilepsianfall, hjälpt till akuten, fuktat läppar, lyssnat på, tolkat, stått upp för inför morfar när hon själv inte har förmått uttrycka sin ståndpunkt. Sin upplevelse. Är även den av oss nio som träffade henne senast. Men det vet ni. Igår kväll. Jag visste redan då att det inte var långt kvar. Det kändes in till benet. Var gång hon var på väg bort från vaket medvetande fann jag mig själv stående med en skräckslagen känsla i bröstet. Den överhängande rädslan att den eviga sömnen skulle ta henne. Hon hade redan då slutat att stänga ögonen vid sömn. Istället försvann de uppåt och ögonen lämnades helt till det vita att härja fritt. Ta över. Ögonvitan är dock aldrig fullständigt vit efter ett helt liv av seende. Och definitivt inte efter flertalet gråstarr-operationer. (Trots detta har mormor ovanligt klara ögon, jag har alltid fascinerats av det. När jag var liten önskade jag mig hennes, mest på grund av färgen. Som hasselnöt blandat med ekorre, men det är inte tid för mig att bli cheesy, kanske är jag redan? Förmodligen. Jag orkar inte bry mig.) Men igår. Andningsuppehållen blev längre och mer frekventa. Jag är glad att hon inte försvann där och då. Hade inte stått ut med tanken på att hennes kropp skulle ge upp under min smekning. Veta att jag var den sista som rörde hennes oförargligt tunna, lena skrynkelhud. (Som till större delen är fullständigt blålila nuförtiden. Armarna nästan svarta. Blåmärkesfyllda vill jag kalla dem, men det känns snarare som det är ett gigantiskt ett som bestämt sig för att kräva ny mark.) Den sista att känna hennes närvaro. Den sista hon uppfattade. Jag vet. Mor min känner precis tvärtom, och jag hade förmodligen känt likadant om det vore henne det handlade om. Nu är det inte det (tack gud för det, för jag vet ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till utan min mor). Och uppgiften tillhör inte mig. Ansvaret är inte mitt. Ingen av oss hade velat ha det på det viset. Allra minst jag. Det är morfar som bör stryka hennes kind. Hennes arm. Hennes panna. Inte jag. Absolut inte jag. Det gör ont i mig nu.
Och fan nu grinar jag igen.
Jag vet vad ni tänker. Det är varken socialt accepterat eller etiskt riktigt att spotta ur mig detta här och nu men jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag annars ska ta mig till. Vart jag annars ska få utlopp. Går runt och trampar på mitt smuliga golv här hemma och kan inte företa mig någonting alls. Tuggar läppglans (hej svullna läppar). För svar nej, jag vill inte ringa, inte prata och inte gråta. Jag vill inte sova och inte bada och inte äta och absolut inte städa. (Och med tanke på att detta trots allt officiellt är min offentliga dagbok känns det helt okej. En privat outlet gällande alla sammanhang, oavsett om det handlar om nörderier eller känsliga förehavanden.)
Det här blev långt. Du har förmodligen inte orkat läsa ända ner hit men det gör inget. Det var i första hand till för mig. Nu ska jag sluta. Skicka ett sms till min mor. Sortera tvätt och rensa huvudet. Hejdå.
