Oväntat? Nej.
Ovärt? Ja.
Är i stånd att kandidera till "in sickness and in hell" vilken dag som helst nu. Gött osv. Inte. Orkeslös allan (kom och ta mig sömn!). Men jag går till jobbet ändå, som en redig flicka bör. Mest för att jag inte vill lämna mina kollegor och mitt barn i skiten (bokstavligt talat), vikarie är inte ett alternativ. Det känns fint att vara ovärderlig. Oersättlig. För det mesta vill säga. Precis just nu känns det mest betungande.
[...]
Nu har jag gnällt klart. Ska vandra genom staden (skogen) för att organisera ihop ett välbehövligt fotbollsmöte istället. Springa/sparka/träna tänker jag då rakt inte. No, no, no som Destiny's Child hade sagt. Nej, nej, nej som jag hade sagt. Som jag säger. Nu. Nu-nu-u-u-uuuu.
Peppar på sweet sugar sleep i natt
och förhoppningsvis? friska, alerta
lemmar/organ/muskler/hjärnceller/ögon/whatever
i morgon istället.
Jag tror på det här.
Håll tummarna.
Annars ägnar jag väl mest min tisdag åt att lyssna på Angie Evans. Och har inte så himla stor lust att kliva ut genom dörren. Om jag ska vara ärlig, och det ska man ju.
Hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar